Bootcamp i asiatisk kultur

Flygresan hit gick bra, Emirates och Emiren själv trivs bra ihop ;) men när jag kommer fram till flygplatsen Cheng airport inser jag att jag inte har någonstans att bo när jag skulle fylla i "ankomstkortet" för immigranter. Jag gjorde bokningen redan hemma, men misstänker att den aldrig gick igenom då mitt kort blev kvarglömt i P-automaten dagar innan och blev spärrat för betalning. Hursom, blev det passande att i lugn och ro med lite wifi finna ut något nytt tills de enorma köerna till passkontrollen skingrade sig. Efter ca en halvtimma gick jag ut själv på den röda mattan och satte min fot för första gången på asiatisk mark!

Efter en smidig resa med tunnelbanan var jag framme på stationen Bugis. Jag följer strömmen mot utgången, en våning upp "wow en massa matställen! En foodcourt i tunnelbanan, hmm coolt" och följer skyltarna vidare i den myllrande folkmassan. Jag går och går och inser att detta är inte en vanlig tunnelbanestation, eftersom jag börjar närma mig andra delar, shopping i massor och trångt är det! Jag vill bara ut men känner som att jag inte fanner vägen ut och börjar röra mig både uppåt och i cirklar, jag är fast i kaoset och stressen börjar sakta krypa sig på! Snart efter en stunds letande började även irritationen och paniken komma "Det är en labyrint! JAG VILL UT!" Innan jag på allvar frågade någon om utgången (vilket kändes lite pinsamt) fanner jag äntligen den och pustade ut första gången och känner det overkliga temperaturskiftet. De älskar "Malls" eller shoppingcentra, detta förstod man efter två dagar i Singapore då det finns massor sådana, många med olika ändamål, vissa bara kommersiella och andra tillhörde någon specifik folkgrupp och befann sig också i respektive område. Så Bugis är ett av de, den centrala och ett shoppingcenter och tunnelbana integrerat! 

Hostellet var fräscht och mycket rent som det mesta i staden där jag även fick lära känna Lee som arbetar där och med glädje visat mig runt i staden där få turister varit. Han tog sig tid, hela två dagar, sov knappt, jobbade men hade energin och entusiasmen att i detalj förklara det stora och det lilla, från områden till udda matingredienser och nationaldräkter. Jag slopade mina planer på att utforska enligt turistkartan och med det fick jag en annan inblick i staden som man i övrigt inte kunde förstått. Vi hade extrem tur i oturen med regnet alla dessa dagar, turen var att spöregnet kom varje gång vi satte oss ner för att äta, ironi! och på så sätt kunde se på skurarna som sköljde ner gatorna i kvarteret. 

Staden är ren och noga kontrollerad/övervakad, speciellt i de kommersiella områden. Kameror finns överallt och för de som tänker på Londons övervakningssystem, tänk större! Kontraster finns instället i de malaysiska kvarteren, arabiska, thailändska och inte minst indiska områden där stadshygienen skiljer sig lite mer, likaså priserna. Matkulturen finns utbredd med enorm variation från Asiens många länder. Lee såg till att vi fick uppleva så mycket tiden räckte till på ett dygn, man blev trött men han höll energin uppe och ville lära både ord, skillnader mellan kulturer och hur sammanhållningen faktiskt fungerar problemfritt bland stora folkgrupper och religioner utan hat och segregation. De skämtar om varandras skillnader istället för att motsätta sig dem. "Lee, vi och övriga Europa har mycket att lära från er och landet som existerat under bara drygt ett sekel!" Lee nickar men förstår inte riktigt, dock gör de flesta en militärtjänst här under 2,5 år här med 10ggr repetition på 3 veckor vardera tills man fyllt 45. "Varför har ni denna militära engagemang?" undrade jag. Lee svarar med att syftet är att alla invånare vill och ska kunna känna sig trygga. Kanske skapar det också en gemenskap av att tillhöra landet med ett gemensamt mål att utvecklas, vilket syns i den stoltheten han visat och uppskattningen att vi är där med att ta sig tid och visa upp sitt land/stad.

"En sista sak jag vill att ni provar är en frukt, en mycket speciell frukt vi ofta äter vid speciella tillfällen!" säger Lee. Det är en frukt som man får flera tusen kroner i böter ifall man tar med den på tunnelbanan (!) en frukt som är normalt sett lika stor som en kokosnöt med taggar på, en frukt som är känt för sitt avloppsstank, jag pratar såklart om 'durian'! För de som vet vad det är, vet, jag har bara hört talas om den. "Ah jo jag känner till den, min pappa älskar den!" säger jag till Lee! Han skrattar imponerat! Lee tar oss till en gatuförsäljare som barfota skär upp dessa frukter och serverar på de enkla plastborden med en papperskorg vid varje. Det är ett stort sånd, bokstavligen. Han skär upp frukten och lämnar över, "45$, please!" VAAA!!! NEEJ! ÄR DU GALEN!!? ropar vi högt innan vi förstår att det är för sent att ångra sig! "Lee är du galen, seriöst!? 45 dollar för en frukt?!" Lee skattar och säger "Jag kan betala!" (nästa 300kr för en frukt!) "Ja men det här är den bästa sorten!" Han hugger in, jag likaså och efter en tugga tackar jag och ber honom käka hela! Han skrattar! Konsistensen och smaken fick kräkreflexerna igång, jag vet att det är en vanesak men jag kände inte behovet av att behöva bli van där och då :)

Jag skrattar åt händelsen efter att han tryckt i sig hela frukten (det var mycket fruktkött) och mot slutet förklarar han hur man blir av med stanken från fingrarna "Kan du hjälpa mig med att hälla vatten på mina fingrar, jag ska skölja de här i skalet och gnugga bort allt" Ok tänker jag och hjälper till. Det grumliga vattnet i det skålformade skalet dricker han plötslugt upp, jag med uppspärrade ögon! " Lee vad gör du??" då han svarar "It helpes your tummy not feeling the heat from the fruit!" Jag förstod inte mycket men antog att det får matsmältningen av den att bli bra för magen. På vilket sätt det gör det är rätt oklart för mig, men han menar på att det är en viktig avslutning när man ätit durian.

Lees nöje fanns i hur vi njöt av all mat och kultur han visat oss, vår i hans storslagna generositet och njutningen av hans intag av troligtvis världens dyraste och mest illaluktande frukt åtminstånde på denna planet! Vi tog oss trötta tillbaka mot hostellet och fann skydd i en taxi då den sista och avslutande skuren lurade oss denna gång rätt efter durian upplevelsen! 

"Landat nu på Bali och som vanligt, vad som händer här vet jag lika lite som ni, men att det troligen är ofarligt!"

/Emir