Bootcamp i asiatisk kultur

Flygresan hit gick bra, Emirates och Emiren själv trivs bra ihop ;) men när jag kommer fram till flygplatsen Cheng airport inser jag att jag inte har någonstans att bo när jag skulle fylla i "ankomstkortet" för immigranter. Jag gjorde bokningen redan hemma, men misstänker att den aldrig gick igenom då mitt kort blev kvarglömt i P-automaten dagar innan och blev spärrat för betalning. Hursom, blev det passande att i lugn och ro med lite wifi finna ut något nytt tills de enorma köerna till passkontrollen skingrade sig. Efter ca en halvtimma gick jag ut själv på den röda mattan och satte min fot för första gången på asiatisk mark!

Efter en smidig resa med tunnelbanan var jag framme på stationen Bugis. Jag följer strömmen mot utgången, en våning upp "wow en massa matställen! En foodcourt i tunnelbanan, hmm coolt" och följer skyltarna vidare i den myllrande folkmassan. Jag går och går och inser att detta är inte en vanlig tunnelbanestation, eftersom jag börjar närma mig andra delar, shopping i massor och trångt är det! Jag vill bara ut men känner som att jag inte fanner vägen ut och börjar röra mig både uppåt och i cirklar, jag är fast i kaoset och stressen börjar sakta krypa sig på! Snart efter en stunds letande började även irritationen och paniken komma "Det är en labyrint! JAG VILL UT!" Innan jag på allvar frågade någon om utgången (vilket kändes lite pinsamt) fanner jag äntligen den och pustade ut första gången och känner det overkliga temperaturskiftet. De älskar "Malls" eller shoppingcentra, detta förstod man efter två dagar i Singapore då det finns massor sådana, många med olika ändamål, vissa bara kommersiella och andra tillhörde någon specifik folkgrupp och befann sig också i respektive område. Så Bugis är ett av de, den centrala och ett shoppingcenter och tunnelbana integrerat! 

Hostellet var fräscht och mycket rent som det mesta i staden där jag även fick lära känna Lee som arbetar där och med glädje visat mig runt i staden där få turister varit. Han tog sig tid, hela två dagar, sov knappt, jobbade men hade energin och entusiasmen att i detalj förklara det stora och det lilla, från områden till udda matingredienser och nationaldräkter. Jag slopade mina planer på att utforska enligt turistkartan och med det fick jag en annan inblick i staden som man i övrigt inte kunde förstått. Vi hade extrem tur i oturen med regnet alla dessa dagar, turen var att spöregnet kom varje gång vi satte oss ner för att äta, ironi! och på så sätt kunde se på skurarna som sköljde ner gatorna i kvarteret. 

Staden är ren och noga kontrollerad/övervakad, speciellt i de kommersiella områden. Kameror finns överallt och för de som tänker på Londons övervakningssystem, tänk större! Kontraster finns instället i de malaysiska kvarteren, arabiska, thailändska och inte minst indiska områden där stadshygienen skiljer sig lite mer, likaså priserna. Matkulturen finns utbredd med enorm variation från Asiens många länder. Lee såg till att vi fick uppleva så mycket tiden räckte till på ett dygn, man blev trött men han höll energin uppe och ville lära både ord, skillnader mellan kulturer och hur sammanhållningen faktiskt fungerar problemfritt bland stora folkgrupper och religioner utan hat och segregation. De skämtar om varandras skillnader istället för att motsätta sig dem. "Lee, vi och övriga Europa har mycket att lära från er och landet som existerat under bara drygt ett sekel!" Lee nickar men förstår inte riktigt, dock gör de flesta en militärtjänst här under 2,5 år här med 10ggr repetition på 3 veckor vardera tills man fyllt 45. "Varför har ni denna militära engagemang?" undrade jag. Lee svarar med att syftet är att alla invånare vill och ska kunna känna sig trygga. Kanske skapar det också en gemenskap av att tillhöra landet med ett gemensamt mål att utvecklas, vilket syns i den stoltheten han visat och uppskattningen att vi är där med att ta sig tid och visa upp sitt land/stad.

"En sista sak jag vill att ni provar är en frukt, en mycket speciell frukt vi ofta äter vid speciella tillfällen!" säger Lee. Det är en frukt som man får flera tusen kroner i böter ifall man tar med den på tunnelbanan (!) en frukt som är normalt sett lika stor som en kokosnöt med taggar på, en frukt som är känt för sitt avloppsstank, jag pratar såklart om 'durian'! För de som vet vad det är, vet, jag har bara hört talas om den. "Ah jo jag känner till den, min pappa älskar den!" säger jag till Lee! Han skrattar imponerat! Lee tar oss till en gatuförsäljare som barfota skär upp dessa frukter och serverar på de enkla plastborden med en papperskorg vid varje. Det är ett stort sånd, bokstavligen. Han skär upp frukten och lämnar över, "45$, please!" VAAA!!! NEEJ! ÄR DU GALEN!!? ropar vi högt innan vi förstår att det är för sent att ångra sig! "Lee är du galen, seriöst!? 45 dollar för en frukt?!" Lee skattar och säger "Jag kan betala!" (nästa 300kr för en frukt!) "Ja men det här är den bästa sorten!" Han hugger in, jag likaså och efter en tugga tackar jag och ber honom käka hela! Han skrattar! Konsistensen och smaken fick kräkreflexerna igång, jag vet att det är en vanesak men jag kände inte behovet av att behöva bli van där och då :)

Jag skrattar åt händelsen efter att han tryckt i sig hela frukten (det var mycket fruktkött) och mot slutet förklarar han hur man blir av med stanken från fingrarna "Kan du hjälpa mig med att hälla vatten på mina fingrar, jag ska skölja de här i skalet och gnugga bort allt" Ok tänker jag och hjälper till. Det grumliga vattnet i det skålformade skalet dricker han plötslugt upp, jag med uppspärrade ögon! " Lee vad gör du??" då han svarar "It helpes your tummy not feeling the heat from the fruit!" Jag förstod inte mycket men antog att det får matsmältningen av den att bli bra för magen. På vilket sätt det gör det är rätt oklart för mig, men han menar på att det är en viktig avslutning när man ätit durian.

Lees nöje fanns i hur vi njöt av all mat och kultur han visat oss, vår i hans storslagna generositet och njutningen av hans intag av troligtvis världens dyraste och mest illaluktande frukt åtminstånde på denna planet! Vi tog oss trötta tillbaka mot hostellet och fann skydd i en taxi då den sista och avslutande skuren lurade oss denna gång rätt efter durian upplevelsen! 

"Landat nu på Bali och som vanligt, vad som händer här vet jag lika lite som ni, men att det troligen är ofarligt!"

/Emir

  

Dagen då ingenting kändes på riktigt, del 2

Ett år senare och man befinner sig i samma sits som sist, igen. Detta efter att jag läst mitt inledande inlägg om känslan av att själv backpacka för första gången till Brasilien den 6 December 2013. Jag har tänkt på att dokumenteringen måste fortsätta, även denna gång men inspirationen fanns inte där riktigt. Kanske för att man redan skakat av sig rädslan och oron som fanns första gången, så det är bara en tomhet och ovisshet kvar trots allt. Kanske är det rädslan och oron just som skapade motivationen till att skriva, en form av trygghet och bekräftelse på att man inte var tokig som gjorde något sådant. Motivationen byggdes upp nu igen när allt kul är borta i form av uppkopplad ipad och mobil plötsligt 2 på morgonen då internet lagt av på hostellet jag befinner mig på med en biologisk klocka som ligger 7 timmar bak i tiden. Jag ligger i sängen i hettan och hör trafiken konstant utanför mitt fönster. Hettan är overklig! Och vilken ironi, sist var det i stort sett samma tidsdifferens, men åt andra hållet, från am till pm. 

Jag slänger ner allt i ryggsäcken som att jag ska åka bort över en helg till en vän eller bara på en weekend. Bokstavligen 20 min innan jag ska lämna mitt hem börjar jag packa, man känner sig plötsligt rutinerad eller att man bara struntar i hur det kommer att bli, för vad är det värsta som kan hända så länge man har pass och trygghet i form av ett platskort och ett till sådan med kredit som jag lånat ifall man mister sitt? Det är nog den ända oron jag haft, med tanke på att man glömde betalkortet i p-automaten bara dagar innan avresa. Tur att banken var snabb med att skicka ut ett nytt! 

Det är något spännande med att leva otryggt i det extremt trygga som vi har det, spänningen finns inte längre i vardagen så att pressa gränserna har nog blivit min vardagssyssla. Det får mig att känna mig mer levande och risken av att större saker kan komma att förändras över en sekunds oaktsamhet. Det här är en kombination av att leva i nuet men samtidigt att njuta fram tills att det blir dags för de stora planer man har i siktet att ta sin plats. Det stärker självkänslan och att man faktiskt har koll på det mesta utan att behöva lägga ner aktiv energi på det. Erfarenheter och rutiner finns i bakhuvudet och att till slut våga förlita sig på dem, ger det en känsla av ett välbehag att självtillit. 

Jag pussar mina päron hejdå vid ingången på terminal 5 på Arlanda, kvällen innan pussade jag tjejen men polarna likaså, fast mycket mindre! Det blev dags igen, att brottas med tankar i sista stund som "vad håller jag på med? vart ska jag? själv..igen och allt man lämnar kvar därhemma, varför?" Jag ignorerar och överlåter mig själv motvilligt till ödet igen, det väsen som fick mig att inse mycket kring mig själv och livet på andra delar av världen, som senast när jag satt i samma sits och kände mig obefintlig på denna jord. Jag tänker "det är bara en månad denna gång och vad är det värsta som kan hända i Asien om inte det hänt i Brasilien?" Jo, att havets kraftiga strömmar rycker iväg mina solglasögon som sist på Copacabana två dagar innan jag åkte hem, när jag skulle skölja av sanden från dem. 

Det pratades mycket om kriminalitet innan jag åkte, " var försiktig! är du galen?" Rån och hot som kunde uppstått och alla hemska föreställningar, men den enda tjuven jag träffade på var just Atlantens kraftiga strömmar vid Copacabanas kust i Rio de Janeiro. Så jag skrattade väldigt länge åt den ironin och gör det än idag! Minnena jag har och händelser som man upplevt då kvarstår längre än något som kan köpas för pengar. Därför åker jag nu och snurrar jordklotet åt andra hållet denna gång istället, för att se vad för krafter som kommer lämna livslånga erfarenheter med ironi, glädje och vänskap. Jag lämnar motvilligt tryggheten hemma, men den kommer alltid att finnas kvar så länge man också själv ser till att den finns kvar och så länge man behåller balansen.

Jag ska sova min första natt i Singapore nu, och siktar på att resa vidare snart, vem vet.. mot Bali eller kanske Peru! 😳