Dagen då ingenting kändes på riktigt, del 2

Ett år senare och man befinner sig i samma sits som sist, igen. Detta efter att jag läst mitt inledande inlägg om känslan av att själv backpacka för första gången till Brasilien den 6 December 2013. Jag har tänkt på att dokumenteringen måste fortsätta, även denna gång men inspirationen fanns inte där riktigt. Kanske för att man redan skakat av sig rädslan och oron som fanns första gången, så det är bara en tomhet och ovisshet kvar trots allt. Kanske är det rädslan och oron just som skapade motivationen till att skriva, en form av trygghet och bekräftelse på att man inte var tokig som gjorde något sådant. Motivationen byggdes upp nu igen när allt kul är borta i form av uppkopplad ipad och mobil plötsligt 2 på morgonen då internet lagt av på hostellet jag befinner mig på med en biologisk klocka som ligger 7 timmar bak i tiden. Jag ligger i sängen i hettan och hör trafiken konstant utanför mitt fönster. Hettan är overklig! Och vilken ironi, sist var det i stort sett samma tidsdifferens, men åt andra hållet, från am till pm. 

Jag slänger ner allt i ryggsäcken som att jag ska åka bort över en helg till en vän eller bara på en weekend. Bokstavligen 20 min innan jag ska lämna mitt hem börjar jag packa, man känner sig plötsligt rutinerad eller att man bara struntar i hur det kommer att bli, för vad är det värsta som kan hända så länge man har pass och trygghet i form av ett platskort och ett till sådan med kredit som jag lånat ifall man mister sitt? Det är nog den ända oron jag haft, med tanke på att man glömde betalkortet i p-automaten bara dagar innan avresa. Tur att banken var snabb med att skicka ut ett nytt! 

Det är något spännande med att leva otryggt i det extremt trygga som vi har det, spänningen finns inte längre i vardagen så att pressa gränserna har nog blivit min vardagssyssla. Det får mig att känna mig mer levande och risken av att större saker kan komma att förändras över en sekunds oaktsamhet. Det här är en kombination av att leva i nuet men samtidigt att njuta fram tills att det blir dags för de stora planer man har i siktet att ta sin plats. Det stärker självkänslan och att man faktiskt har koll på det mesta utan att behöva lägga ner aktiv energi på det. Erfarenheter och rutiner finns i bakhuvudet och att till slut våga förlita sig på dem, ger det en känsla av ett välbehag att självtillit. 

Jag pussar mina päron hejdå vid ingången på terminal 5 på Arlanda, kvällen innan pussade jag tjejen men polarna likaså, fast mycket mindre! Det blev dags igen, att brottas med tankar i sista stund som "vad håller jag på med? vart ska jag? själv..igen och allt man lämnar kvar därhemma, varför?" Jag ignorerar och överlåter mig själv motvilligt till ödet igen, det väsen som fick mig att inse mycket kring mig själv och livet på andra delar av världen, som senast när jag satt i samma sits och kände mig obefintlig på denna jord. Jag tänker "det är bara en månad denna gång och vad är det värsta som kan hända i Asien om inte det hänt i Brasilien?" Jo, att havets kraftiga strömmar rycker iväg mina solglasögon som sist på Copacabana två dagar innan jag åkte hem, när jag skulle skölja av sanden från dem. 

Det pratades mycket om kriminalitet innan jag åkte, " var försiktig! är du galen?" Rån och hot som kunde uppstått och alla hemska föreställningar, men den enda tjuven jag träffade på var just Atlantens kraftiga strömmar vid Copacabanas kust i Rio de Janeiro. Så jag skrattade väldigt länge åt den ironin och gör det än idag! Minnena jag har och händelser som man upplevt då kvarstår längre än något som kan köpas för pengar. Därför åker jag nu och snurrar jordklotet åt andra hållet denna gång istället, för att se vad för krafter som kommer lämna livslånga erfarenheter med ironi, glädje och vänskap. Jag lämnar motvilligt tryggheten hemma, men den kommer alltid att finnas kvar så länge man också själv ser till att den finns kvar och så länge man behåller balansen.

Jag ska sova min första natt i Singapore nu, och siktar på att resa vidare snart, vem vet.. mot Bali eller kanske Peru! 😳