Gott hårt start!

Man tänker sig det nya året, ibland med stora förhoppningar, ibland utan några alls och ibland ser man ser aftonet som nästan vilken annan helgkväll som helst. Det har hänt två ggr innan att jag varit någonstans på nyårsafton då det är varmt, ingen snö, svårt att förstå och nu, likaså! 

Jag går av planet på Denpasars flygplats och vid utgången möts jag av värmen och svärmen.. Svärmen, de taxichaufförer som desperat och hetsigt försöker få en kund att köra och lura gör att jag nästan inte kan tänka klart på vart jag ska, med vem eller på vilket sätt. Jag ber en efter en att låt bli mig och understryker att jag inte behöver hjälp. Efter att en envis typ inte låter mig vara, likt envis tropisk fluga när den saknar rädsla för att bli dödad av att den är på farligt luftrum och bara klänger på en, det blev nästan min taxichaufför tills jag gjorde vändningen. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka in på flygplatsen och låter mig eventuellt luras av ett ordentligt taxistånd istället. Jag får omedelbar hjälp och chaufför, när min fluga såg vem jag var med (en "statlig" chaufför), backade hon som en fluga gör när den får insektsspray rakt i ansiktet. 

Samma dag jag skulle åka från Singapore satt jag på hostellet och letade efter andra ställen att bo på Balis olika orter. Vad ville man ha och hur ville man tillbringa sitt nyårsafton, undrade jag. Rätt lugnt, jag är inte och känner mig inte 20 längre, så jag ville ha det chill istället utan hets, klubb och att det spårar på något sätt. Man har ju ett propert jobb så inga blåmärken nu :P Mer moget med andra ord, speciellt att jag är ensam och snurrar på jordens utkant. Sanur verkar bra tänkte jag, tills att en australiensare rekommenderade Kuta, ett ställe han just varit på. "Dit skall du åka, mate! Om du ska fira nyår är det stället för dig, mate!" allt annat är tråkigt för det ändamålet, menade han. Ok, visst jag är utan plan ändå, han har varit där så kör på det!.. Vi käkade kinesiskt jag, han och ett gäng till på chinatown och skiljdes strax därefter åt då jag blev tvungen att fara mot Bali och Kuta.

"Så vad är det för skillnad egentligen mellan dig och de andra chaufförerna? Jag tyckte lite synd om den första killen för han blev lite  rädd, han kom faktiskt först fram och erbjöd sina tjänster, du schasade iväg honom, han kanske hade ett bättre pris till mig, varför ska jag lita på dig?" 

Svaret på denna frågeställning kom jag snart att få erfara. Det började på flygplatsen, oskyldigt för att man var färsk, men därefter i varje affärsuppgörelse man slöt. Det kunde handla om mat, att käka ute till transport, från att höra till att få tala. Jag vill mena på att jag blivit smålurad på Bali nästintill 90/100 ggr på ett mer eller mindre snyggt sätt. Med det sistnämnda sagt är det som att man behöver bara låta sig inleda ett samtal till att det händer. På ett märkligt sätt överlåter man sig bli indragen och man blir inte sur, det blir charmigt! Människorna är i hjärtat och kulturen väldigt hjälpsamma och med det har de den sociala fördelen att vinna över ens "nej". Du gör den bästa affären varje gång tänker du men en, två dagar senare förstår du att du blivit blåst och skrattar åt det för det är bra gjort, övertygande och vänligt, men sällan så mycket över standard att man blir arg på sig själv. Det gäller att lära sig fort och min bästa, hårdaste och värsta läxa var att hamna på just Kuta, där allt kan ske på samma gång x 100!

Chauffören släpper av mig efter ca 30 minuters samtalande om hinduismens högtider, varför de har en speciell kultur just på Bali, vad som händer om man köper taxitjänst från svärmen på flygplatsen osv. under tiden tiden han kör mig till hostellet jag skulle till. Han letar växel, men den som inte hittar, den får behålla! Väl framme, tackar jag och kliver in, möter två snubbar som verkar jobba, men inte just då eftersom det är tomt, så de hänger! Alla gäster verkar vara ute då det är sent. Kl är ca 01.30 när vi börjar snacka och jag checka in. "Min vän, jag hittar inte ditt namn i vår bokning, kanske skulle du till vår andra hostell nära stan?" Det efter att chauffören åk.. damn! Jag tar en öl, vi fortsätter snacka om allt, vem man är, vad man har för kultur och vanor. Den ena föreslår och erbjuder att köra mig på moped (som är nog den vanligaste transportmedlet) för en liten summa till det riktiga stället. Super tänker jag, dricker upp och vi åker.. Första svängen efter 200meter är det polisrazzia, ingen av oss har hjälm och det tar ca 10min att snacka sig ur på bästa sätt med minst böter, eller snarare muta. Böter är ett hot, en illusion av vad som kan hända "du får åka till rätten i Denpasar och diskutera bötern med rätten och riskera att få dubbelt så mycket än här.." säger polisen. Det har visat sig vara standardsnacket från polisens sida alla gånger för att hålla igång det svarta pengaflödet. Men man orkar inte med projektet heller, samtidigt riskera en massa strul med deras livsfarliga rättsystem (de har dödsstraff för sånt vi ger ett par års fängelse för). Vi kommer fram efter ca 30 minuter av diskussion och igenproppad trafik denna tid på dygnet, något jag aldrig sett förut. Jag checkar in, lämnar mina saker och tar mig ut för att äta något svulten som jag är men trött som vanligt av jetlagen och alla resor. Mitt huvud är i en annan dimension, van med kylan och mörkret, här fukt, värme och annan tid att sova på och nästan varje dag på olika ställen, sängar och miljöer.. denna visar sig sticka ut!

Jag öppnar dörren och går ut från hostelelts entré som ligger på huvudgatan. Ljudet jag möts av påminner mig om när man ser film där karraktären får ett pistolskott avlossas nära ens öra, så bedövningen skapar ett tinnitus och en känsla där alla ljud inte kan lokaliseras längre. Det är tjut och brus, en blandning av skrik, musik som dånar utanför klubbarna. Klubbarna står uppradade som dominoklossar intill varandra, dominoklossar som tävlar om vilka som låter högst när de smäller i bordet. Promenerandes längst trottoaren genom folkmassan i desperation av att hitta mat vid denna tid blir man ryckt i armarna för att man uppenbarligen vill ha skjuts av någon varje steg man tar. Det är trångt med folk och ALLA tror att du vill ha skjuts trots att du har på löpande band tackat av ett dussintal ett steg innan som på ett bröllop fast omvänt, aggressivt! Om inte dessa, är det barn som tigger och ibland "tigger" i grupp och plötsligt hittar sina händer i fickorna på en för att fiska upp något av värde. Vad gör man när man tar i denna lilla hand, klämmer åt, ser i ögonen och blir rasande mot ett barn på ca 7 år som är uppvuxen på denna gata av rika västerlänningar, fulla australiensare, amerikaner och övriga typer som delvis bidragit till denna utveckling. Jag släpper taget om den lilla handen och fortsätter mer vaksan vidare i sökande på ett matställe. Strax efter hittar jag en uteservering som ligger liksom djupare in från trottoaren och är på sätt lite distanserad från allt, men man ser och hör det tydligt. Mina tankar är domnade, men det är bara det, så nu är man inte så kräsen längre, nu är det bara högljutt igen det är allt. Jag får min pizza och öl börjar äta och upplever en kort stund av lugn, harmoni och tystnad. Jag blev förstådd och nästan bönhörd efter en stund.. strömmen dör plötsligt och mina tankar känns -igen. 

"Jag borde lyssnat på min egna instinkt och det jag läst!" Det är de tidiga gryningens tankar vid frukostbordet när jag letar mig vidare till något lugnare morgonen därpå. Jag drar till Sanur som jag borde gjort från början, vilket jag också gör med ett par stycken som hyrt minibuss till ett tempel fick jag veta, förbi min destination. Jag blir avsläppt på en huvudgata, långt från mitt hostel i Sanur. Det sades då jag blev uppraggad av en gubbe på en moped som erbjöd mig, en ung man skjuts med väskor bärandes både på mage och på rygg. "Det är nästan 4 km bort och du måste åka med mig, men du kan inte gå" säger gubben. Jag föreslår istället att jag hyr en moped själv och att han visar mig hur jag ska åka. Han hjälper till och fixar allt med glädje och någon ersättning. Jag hyr moped till samma pengar som jag fick min första skjuts i Kuta för, jag hyr den i 24h för samma summa! Det är kul att köra, det var ju så länge sen sist och jag väljer att ta min första tur efter att jag lämnat av allt och checkat in. Staden är tät och består av en flera kilometer lång gata som slingrar sig genom staden med små butiker och restauranger längst med. Stranden är parallell med den och visar sig inte vara det man föreställt sig riktigt. Jag väljer att promenera där lite, ta mitt första dopp och något att äta. Stekt ris med chili och skaldjur! Jag åker tillbaka efter någon timma och vid korsningen till huvudgatans hektiska vänstertrafik, blir man lite osäker och det kanske syns tydligt ifall polisen övervakar den korsningen och man är den enda bleka västerlänningen som sticker ut. Polisen viftar in mig såklart och det blir ett trevligt samtal, men man saknar ju det internationella körkortet så lite "böter" blev det, denna gång 4 ggr mopedhyran.. dagen efter likaså men 6 ggr mopedhyran istället, då fick jag nog och lämnade tillbaka fanskapet och valde att gå till fots istället resten av tiden. 

Det finns ett bra sätt att samlas på hostellet, en central uteplats med stort bord och tak intill en pool och ett stort kök men även en del med stora soffor och tv där vissa väljer att se på film dagar in, dagar ut. Lite inomhuskänsla fast ändå utomhus. Det som förenade, isolerade! Mötesplatsen med det stora bordet är det enda ställe där man har access till wifi varför folk ofta samlas där i stumhet stirrandes i sina skärmar större delen av tiden. 

Nyårsafton blev annorlunda! Ett stort gäng försvann till en av de intilliggande öarna, Gili men ett stort gäng blev också kvar, även jag. Vi spelar musik, dricker en massa och pratar i kors. Det är trevligt och vi beger oss ut i lagom tid till en bar med livemusik och dans medan regnet sköljer ner över ön. Planen var stranden, men vi blir kvar till sena kvällen och när vädret lugnat sig drar en del av oss vidare för att byta miljö. Det visar sig vara lagom med aktivitet, dels på grund av stadens naturliga rytm, men även vädrets inflytande. Vi åker tillbaka och är hemma till 05 det har varit lagom kul, lagom stort och lagom mycket gjort ungefär som jag ville ha det! Vi beger oss tillbaka och sitter till 07 jag grattar tjejen till tolvslaget för tidsskillnaden och somnar in skönt.

"Jag är groggy, jag drömmer, jag har ont i magen, det är drömstadiet. Det känns som att jag spyr och är illamående, vart är jag, vad händer? Jag drömmer om mer kräkningar, det snurrar, jag slumrar, tappar luft, täppt i näsan, jag nyser, snyter, jag kräks, vart är jag? Jag börjar vakna till, jag kräks, JAG KRÄKS VID MIN SÄNG! på fönstret, det rinner ner längst väggen, på golvet, jag orkar inte, jag somnar om, det är en dröm! Kramper igen, panik, jag nyser, tio gånger, jag måste bajsa, ingen kraft, jag kräks på fönstret rinnandes längs väggen ner på golvet. Jag tar mig upp, maniska kräkreflexer, vad har hänt? Vad har jag gjort, detta är inte alkohol! Ut ur rummet, toaletten, diarré, kraftlös, spyr igen, vill till sängs, somnar om och det upprepas. Det upprepas i många timmar, en cykel av krampaktiga kräkningar tills allt var slut och man kom in i fas två och tre där även blod kom! Jag har väckt folk i rummet jag delar med, pinsamt! Ingen verkade bry sig på morgonen i tron om att jag blivit för full och skämt ut mig, men det var ju skaldjuren, de där förbannade skaldjuren på stranden som nu dömt mig! Jag har en pöl under min säng, fläckar på min säng, fönstret, jag orkar inte, jag somnar om. Jag fortsätter så många timmar fram tills någon kommer in, jag ber om vatten men ingen bryr sig eller förstår. Kl 18 är jag äntligen redo, uppe för att gå och känner hunger, snackar med folk nere och förklarar vad som hänt, ingen reagerar, allt latent."

Vi äter sista måltiden på ett svenskt ställe med variation och bra kvalité på maten, inga lokala måltider nu! Det blev få vakna timmar den 1 januari, men jag insjuknade och frisknade till på samma dygn tack vare Dimor, diarrétabletter som aldrig svikit! Jag fick en bättre sömn nu och kunde tidigt på morgonen därpå, bege till en annan destination Gili eller Ubud, det får ni se då!

"Ett gott nytt år till er! och hårt nytt blev det för mig, men hoppas ingen annans startade med att sjuka sig!"

/E

Bootcamp i asiatisk kultur

Flygresan hit gick bra, Emirates och Emiren själv trivs bra ihop ;) men när jag kommer fram till flygplatsen Cheng airport inser jag att jag inte har någonstans att bo när jag skulle fylla i "ankomstkortet" för immigranter. Jag gjorde bokningen redan hemma, men misstänker att den aldrig gick igenom då mitt kort blev kvarglömt i P-automaten dagar innan och blev spärrat för betalning. Hursom, blev det passande att i lugn och ro med lite wifi finna ut något nytt tills de enorma köerna till passkontrollen skingrade sig. Efter ca en halvtimma gick jag ut själv på den röda mattan och satte min fot för första gången på asiatisk mark!

Efter en smidig resa med tunnelbanan var jag framme på stationen Bugis. Jag följer strömmen mot utgången, en våning upp "wow en massa matställen! En foodcourt i tunnelbanan, hmm coolt" och följer skyltarna vidare i den myllrande folkmassan. Jag går och går och inser att detta är inte en vanlig tunnelbanestation, eftersom jag börjar närma mig andra delar, shopping i massor och trångt är det! Jag vill bara ut men känner som att jag inte fanner vägen ut och börjar röra mig både uppåt och i cirklar, jag är fast i kaoset och stressen börjar sakta krypa sig på! Snart efter en stunds letande började även irritationen och paniken komma "Det är en labyrint! JAG VILL UT!" Innan jag på allvar frågade någon om utgången (vilket kändes lite pinsamt) fanner jag äntligen den och pustade ut första gången och känner det overkliga temperaturskiftet. De älskar "Malls" eller shoppingcentra, detta förstod man efter två dagar i Singapore då det finns massor sådana, många med olika ändamål, vissa bara kommersiella och andra tillhörde någon specifik folkgrupp och befann sig också i respektive område. Så Bugis är ett av de, den centrala och ett shoppingcenter och tunnelbana integrerat! 

Hostellet var fräscht och mycket rent som det mesta i staden där jag även fick lära känna Lee som arbetar där och med glädje visat mig runt i staden där få turister varit. Han tog sig tid, hela två dagar, sov knappt, jobbade men hade energin och entusiasmen att i detalj förklara det stora och det lilla, från områden till udda matingredienser och nationaldräkter. Jag slopade mina planer på att utforska enligt turistkartan och med det fick jag en annan inblick i staden som man i övrigt inte kunde förstått. Vi hade extrem tur i oturen med regnet alla dessa dagar, turen var att spöregnet kom varje gång vi satte oss ner för att äta, ironi! och på så sätt kunde se på skurarna som sköljde ner gatorna i kvarteret. 

Staden är ren och noga kontrollerad/övervakad, speciellt i de kommersiella områden. Kameror finns överallt och för de som tänker på Londons övervakningssystem, tänk större! Kontraster finns instället i de malaysiska kvarteren, arabiska, thailändska och inte minst indiska områden där stadshygienen skiljer sig lite mer, likaså priserna. Matkulturen finns utbredd med enorm variation från Asiens många länder. Lee såg till att vi fick uppleva så mycket tiden räckte till på ett dygn, man blev trött men han höll energin uppe och ville lära både ord, skillnader mellan kulturer och hur sammanhållningen faktiskt fungerar problemfritt bland stora folkgrupper och religioner utan hat och segregation. De skämtar om varandras skillnader istället för att motsätta sig dem. "Lee, vi och övriga Europa har mycket att lära från er och landet som existerat under bara drygt ett sekel!" Lee nickar men förstår inte riktigt, dock gör de flesta en militärtjänst här under 2,5 år här med 10ggr repetition på 3 veckor vardera tills man fyllt 45. "Varför har ni denna militära engagemang?" undrade jag. Lee svarar med att syftet är att alla invånare vill och ska kunna känna sig trygga. Kanske skapar det också en gemenskap av att tillhöra landet med ett gemensamt mål att utvecklas, vilket syns i den stoltheten han visat och uppskattningen att vi är där med att ta sig tid och visa upp sitt land/stad.

"En sista sak jag vill att ni provar är en frukt, en mycket speciell frukt vi ofta äter vid speciella tillfällen!" säger Lee. Det är en frukt som man får flera tusen kroner i böter ifall man tar med den på tunnelbanan (!) en frukt som är normalt sett lika stor som en kokosnöt med taggar på, en frukt som är känt för sitt avloppsstank, jag pratar såklart om 'durian'! För de som vet vad det är, vet, jag har bara hört talas om den. "Ah jo jag känner till den, min pappa älskar den!" säger jag till Lee! Han skrattar imponerat! Lee tar oss till en gatuförsäljare som barfota skär upp dessa frukter och serverar på de enkla plastborden med en papperskorg vid varje. Det är ett stort sånd, bokstavligen. Han skär upp frukten och lämnar över, "45$, please!" VAAA!!! NEEJ! ÄR DU GALEN!!? ropar vi högt innan vi förstår att det är för sent att ångra sig! "Lee är du galen, seriöst!? 45 dollar för en frukt?!" Lee skattar och säger "Jag kan betala!" (nästa 300kr för en frukt!) "Ja men det här är den bästa sorten!" Han hugger in, jag likaså och efter en tugga tackar jag och ber honom käka hela! Han skrattar! Konsistensen och smaken fick kräkreflexerna igång, jag vet att det är en vanesak men jag kände inte behovet av att behöva bli van där och då :)

Jag skrattar åt händelsen efter att han tryckt i sig hela frukten (det var mycket fruktkött) och mot slutet förklarar han hur man blir av med stanken från fingrarna "Kan du hjälpa mig med att hälla vatten på mina fingrar, jag ska skölja de här i skalet och gnugga bort allt" Ok tänker jag och hjälper till. Det grumliga vattnet i det skålformade skalet dricker han plötslugt upp, jag med uppspärrade ögon! " Lee vad gör du??" då han svarar "It helpes your tummy not feeling the heat from the fruit!" Jag förstod inte mycket men antog att det får matsmältningen av den att bli bra för magen. På vilket sätt det gör det är rätt oklart för mig, men han menar på att det är en viktig avslutning när man ätit durian.

Lees nöje fanns i hur vi njöt av all mat och kultur han visat oss, vår i hans storslagna generositet och njutningen av hans intag av troligtvis världens dyraste och mest illaluktande frukt åtminstånde på denna planet! Vi tog oss trötta tillbaka mot hostellet och fann skydd i en taxi då den sista och avslutande skuren lurade oss denna gång rätt efter durian upplevelsen! 

"Landat nu på Bali och som vanligt, vad som händer här vet jag lika lite som ni, men att det troligen är ofarligt!"

/Emir

  

Dagen då ingenting kändes på riktigt, del 2

Ett år senare och man befinner sig i samma sits som sist, igen. Detta efter att jag läst mitt inledande inlägg om känslan av att själv backpacka för första gången till Brasilien den 6 December 2013. Jag har tänkt på att dokumenteringen måste fortsätta, även denna gång men inspirationen fanns inte där riktigt. Kanske för att man redan skakat av sig rädslan och oron som fanns första gången, så det är bara en tomhet och ovisshet kvar trots allt. Kanske är det rädslan och oron just som skapade motivationen till att skriva, en form av trygghet och bekräftelse på att man inte var tokig som gjorde något sådant. Motivationen byggdes upp nu igen när allt kul är borta i form av uppkopplad ipad och mobil plötsligt 2 på morgonen då internet lagt av på hostellet jag befinner mig på med en biologisk klocka som ligger 7 timmar bak i tiden. Jag ligger i sängen i hettan och hör trafiken konstant utanför mitt fönster. Hettan är overklig! Och vilken ironi, sist var det i stort sett samma tidsdifferens, men åt andra hållet, från am till pm. 

Jag slänger ner allt i ryggsäcken som att jag ska åka bort över en helg till en vän eller bara på en weekend. Bokstavligen 20 min innan jag ska lämna mitt hem börjar jag packa, man känner sig plötsligt rutinerad eller att man bara struntar i hur det kommer att bli, för vad är det värsta som kan hända så länge man har pass och trygghet i form av ett platskort och ett till sådan med kredit som jag lånat ifall man mister sitt? Det är nog den ända oron jag haft, med tanke på att man glömde betalkortet i p-automaten bara dagar innan avresa. Tur att banken var snabb med att skicka ut ett nytt! 

Det är något spännande med att leva otryggt i det extremt trygga som vi har det, spänningen finns inte längre i vardagen så att pressa gränserna har nog blivit min vardagssyssla. Det får mig att känna mig mer levande och risken av att större saker kan komma att förändras över en sekunds oaktsamhet. Det här är en kombination av att leva i nuet men samtidigt att njuta fram tills att det blir dags för de stora planer man har i siktet att ta sin plats. Det stärker självkänslan och att man faktiskt har koll på det mesta utan att behöva lägga ner aktiv energi på det. Erfarenheter och rutiner finns i bakhuvudet och att till slut våga förlita sig på dem, ger det en känsla av ett välbehag att självtillit. 

Jag pussar mina päron hejdå vid ingången på terminal 5 på Arlanda, kvällen innan pussade jag tjejen men polarna likaså, fast mycket mindre! Det blev dags igen, att brottas med tankar i sista stund som "vad håller jag på med? vart ska jag? själv..igen och allt man lämnar kvar därhemma, varför?" Jag ignorerar och överlåter mig själv motvilligt till ödet igen, det väsen som fick mig att inse mycket kring mig själv och livet på andra delar av världen, som senast när jag satt i samma sits och kände mig obefintlig på denna jord. Jag tänker "det är bara en månad denna gång och vad är det värsta som kan hända i Asien om inte det hänt i Brasilien?" Jo, att havets kraftiga strömmar rycker iväg mina solglasögon som sist på Copacabana två dagar innan jag åkte hem, när jag skulle skölja av sanden från dem. 

Det pratades mycket om kriminalitet innan jag åkte, " var försiktig! är du galen?" Rån och hot som kunde uppstått och alla hemska föreställningar, men den enda tjuven jag träffade på var just Atlantens kraftiga strömmar vid Copacabanas kust i Rio de Janeiro. Så jag skrattade väldigt länge åt den ironin och gör det än idag! Minnena jag har och händelser som man upplevt då kvarstår längre än något som kan köpas för pengar. Därför åker jag nu och snurrar jordklotet åt andra hållet denna gång istället, för att se vad för krafter som kommer lämna livslånga erfarenheter med ironi, glädje och vänskap. Jag lämnar motvilligt tryggheten hemma, men den kommer alltid att finnas kvar så länge man också själv ser till att den finns kvar och så länge man behåller balansen.

Jag ska sova min första natt i Singapore nu, och siktar på att resa vidare snart, vem vet.. mot Bali eller kanske Peru! 😳