Man tänker sig det nya året, ibland med stora förhoppningar, ibland utan några alls och ibland ser man ser aftonet som nästan vilken annan helgkväll som helst. Det har hänt två ggr innan att jag varit någonstans på nyårsafton då det är varmt, ingen snö, svårt att förstå och nu, likaså!
Jag går av planet på Denpasars flygplats och vid utgången möts jag av värmen och svärmen.. Svärmen, de taxichaufförer som desperat och hetsigt försöker få en kund att köra och lura gör att jag nästan inte kan tänka klart på vart jag ska, med vem eller på vilket sätt. Jag ber en efter en att låt bli mig och understryker att jag inte behöver hjälp. Efter att en envis typ inte låter mig vara, likt envis tropisk fluga när den saknar rädsla för att bli dödad av att den är på farligt luftrum och bara klänger på en, det blev nästan min taxichaufför tills jag gjorde vändningen. Jag bestämmer mig för att gå tillbaka in på flygplatsen och låter mig eventuellt luras av ett ordentligt taxistånd istället. Jag får omedelbar hjälp och chaufför, när min fluga såg vem jag var med (en "statlig" chaufför), backade hon som en fluga gör när den får insektsspray rakt i ansiktet.
Samma dag jag skulle åka från Singapore satt jag på hostellet och letade efter andra ställen att bo på Balis olika orter. Vad ville man ha och hur ville man tillbringa sitt nyårsafton, undrade jag. Rätt lugnt, jag är inte och känner mig inte 20 längre, så jag ville ha det chill istället utan hets, klubb och att det spårar på något sätt. Man har ju ett propert jobb så inga blåmärken nu :P Mer moget med andra ord, speciellt att jag är ensam och snurrar på jordens utkant. Sanur verkar bra tänkte jag, tills att en australiensare rekommenderade Kuta, ett ställe han just varit på. "Dit skall du åka, mate! Om du ska fira nyår är det stället för dig, mate!" allt annat är tråkigt för det ändamålet, menade han. Ok, visst jag är utan plan ändå, han har varit där så kör på det!.. Vi käkade kinesiskt jag, han och ett gäng till på chinatown och skiljdes strax därefter åt då jag blev tvungen att fara mot Bali och Kuta.
"Så vad är det för skillnad egentligen mellan dig och de andra chaufförerna? Jag tyckte lite synd om den första killen för han blev lite rädd, han kom faktiskt först fram och erbjöd sina tjänster, du schasade iväg honom, han kanske hade ett bättre pris till mig, varför ska jag lita på dig?"
Svaret på denna frågeställning kom jag snart att få erfara. Det började på flygplatsen, oskyldigt för att man var färsk, men därefter i varje affärsuppgörelse man slöt. Det kunde handla om mat, att käka ute till transport, från att höra till att få tala. Jag vill mena på att jag blivit smålurad på Bali nästintill 90/100 ggr på ett mer eller mindre snyggt sätt. Med det sistnämnda sagt är det som att man behöver bara låta sig inleda ett samtal till att det händer. På ett märkligt sätt överlåter man sig bli indragen och man blir inte sur, det blir charmigt! Människorna är i hjärtat och kulturen väldigt hjälpsamma och med det har de den sociala fördelen att vinna över ens "nej". Du gör den bästa affären varje gång tänker du men en, två dagar senare förstår du att du blivit blåst och skrattar åt det för det är bra gjort, övertygande och vänligt, men sällan så mycket över standard att man blir arg på sig själv. Det gäller att lära sig fort och min bästa, hårdaste och värsta läxa var att hamna på just Kuta, där allt kan ske på samma gång x 100!
Chauffören släpper av mig efter ca 30 minuters samtalande om hinduismens högtider, varför de har en speciell kultur just på Bali, vad som händer om man köper taxitjänst från svärmen på flygplatsen osv. under tiden tiden han kör mig till hostellet jag skulle till. Han letar växel, men den som inte hittar, den får behålla! Väl framme, tackar jag och kliver in, möter två snubbar som verkar jobba, men inte just då eftersom det är tomt, så de hänger! Alla gäster verkar vara ute då det är sent. Kl är ca 01.30 när vi börjar snacka och jag checka in. "Min vän, jag hittar inte ditt namn i vår bokning, kanske skulle du till vår andra hostell nära stan?" Det efter att chauffören åk.. damn! Jag tar en öl, vi fortsätter snacka om allt, vem man är, vad man har för kultur och vanor. Den ena föreslår och erbjuder att köra mig på moped (som är nog den vanligaste transportmedlet) för en liten summa till det riktiga stället. Super tänker jag, dricker upp och vi åker.. Första svängen efter 200meter är det polisrazzia, ingen av oss har hjälm och det tar ca 10min att snacka sig ur på bästa sätt med minst böter, eller snarare muta. Böter är ett hot, en illusion av vad som kan hända "du får åka till rätten i Denpasar och diskutera bötern med rätten och riskera att få dubbelt så mycket än här.." säger polisen. Det har visat sig vara standardsnacket från polisens sida alla gånger för att hålla igång det svarta pengaflödet. Men man orkar inte med projektet heller, samtidigt riskera en massa strul med deras livsfarliga rättsystem (de har dödsstraff för sånt vi ger ett par års fängelse för). Vi kommer fram efter ca 30 minuter av diskussion och igenproppad trafik denna tid på dygnet, något jag aldrig sett förut. Jag checkar in, lämnar mina saker och tar mig ut för att äta något svulten som jag är men trött som vanligt av jetlagen och alla resor. Mitt huvud är i en annan dimension, van med kylan och mörkret, här fukt, värme och annan tid att sova på och nästan varje dag på olika ställen, sängar och miljöer.. denna visar sig sticka ut!
Jag öppnar dörren och går ut från hostelelts entré som ligger på huvudgatan. Ljudet jag möts av påminner mig om när man ser film där karraktären får ett pistolskott avlossas nära ens öra, så bedövningen skapar ett tinnitus och en känsla där alla ljud inte kan lokaliseras längre. Det är tjut och brus, en blandning av skrik, musik som dånar utanför klubbarna. Klubbarna står uppradade som dominoklossar intill varandra, dominoklossar som tävlar om vilka som låter högst när de smäller i bordet. Promenerandes längst trottoaren genom folkmassan i desperation av att hitta mat vid denna tid blir man ryckt i armarna för att man uppenbarligen vill ha skjuts av någon varje steg man tar. Det är trångt med folk och ALLA tror att du vill ha skjuts trots att du har på löpande band tackat av ett dussintal ett steg innan som på ett bröllop fast omvänt, aggressivt! Om inte dessa, är det barn som tigger och ibland "tigger" i grupp och plötsligt hittar sina händer i fickorna på en för att fiska upp något av värde. Vad gör man när man tar i denna lilla hand, klämmer åt, ser i ögonen och blir rasande mot ett barn på ca 7 år som är uppvuxen på denna gata av rika västerlänningar, fulla australiensare, amerikaner och övriga typer som delvis bidragit till denna utveckling. Jag släpper taget om den lilla handen och fortsätter mer vaksan vidare i sökande på ett matställe. Strax efter hittar jag en uteservering som ligger liksom djupare in från trottoaren och är på sätt lite distanserad från allt, men man ser och hör det tydligt. Mina tankar är domnade, men det är bara det, så nu är man inte så kräsen längre, nu är det bara högljutt igen det är allt. Jag får min pizza och öl börjar äta och upplever en kort stund av lugn, harmoni och tystnad. Jag blev förstådd och nästan bönhörd efter en stund.. strömmen dör plötsligt och mina tankar känns -igen.
"Jag borde lyssnat på min egna instinkt och det jag läst!" Det är de tidiga gryningens tankar vid frukostbordet när jag letar mig vidare till något lugnare morgonen därpå. Jag drar till Sanur som jag borde gjort från början, vilket jag också gör med ett par stycken som hyrt minibuss till ett tempel fick jag veta, förbi min destination. Jag blir avsläppt på en huvudgata, långt från mitt hostel i Sanur. Det sades då jag blev uppraggad av en gubbe på en moped som erbjöd mig, en ung man skjuts med väskor bärandes både på mage och på rygg. "Det är nästan 4 km bort och du måste åka med mig, men du kan inte gå" säger gubben. Jag föreslår istället att jag hyr en moped själv och att han visar mig hur jag ska åka. Han hjälper till och fixar allt med glädje och någon ersättning. Jag hyr moped till samma pengar som jag fick min första skjuts i Kuta för, jag hyr den i 24h för samma summa! Det är kul att köra, det var ju så länge sen sist och jag väljer att ta min första tur efter att jag lämnat av allt och checkat in. Staden är tät och består av en flera kilometer lång gata som slingrar sig genom staden med små butiker och restauranger längst med. Stranden är parallell med den och visar sig inte vara det man föreställt sig riktigt. Jag väljer att promenera där lite, ta mitt första dopp och något att äta. Stekt ris med chili och skaldjur! Jag åker tillbaka efter någon timma och vid korsningen till huvudgatans hektiska vänstertrafik, blir man lite osäker och det kanske syns tydligt ifall polisen övervakar den korsningen och man är den enda bleka västerlänningen som sticker ut. Polisen viftar in mig såklart och det blir ett trevligt samtal, men man saknar ju det internationella körkortet så lite "böter" blev det, denna gång 4 ggr mopedhyran.. dagen efter likaså men 6 ggr mopedhyran istället, då fick jag nog och lämnade tillbaka fanskapet och valde att gå till fots istället resten av tiden.
Det finns ett bra sätt att samlas på hostellet, en central uteplats med stort bord och tak intill en pool och ett stort kök men även en del med stora soffor och tv där vissa väljer att se på film dagar in, dagar ut. Lite inomhuskänsla fast ändå utomhus. Det som förenade, isolerade! Mötesplatsen med det stora bordet är det enda ställe där man har access till wifi varför folk ofta samlas där i stumhet stirrandes i sina skärmar större delen av tiden.
Nyårsafton blev annorlunda! Ett stort gäng försvann till en av de intilliggande öarna, Gili men ett stort gäng blev också kvar, även jag. Vi spelar musik, dricker en massa och pratar i kors. Det är trevligt och vi beger oss ut i lagom tid till en bar med livemusik och dans medan regnet sköljer ner över ön. Planen var stranden, men vi blir kvar till sena kvällen och när vädret lugnat sig drar en del av oss vidare för att byta miljö. Det visar sig vara lagom med aktivitet, dels på grund av stadens naturliga rytm, men även vädrets inflytande. Vi åker tillbaka och är hemma till 05 det har varit lagom kul, lagom stort och lagom mycket gjort ungefär som jag ville ha det! Vi beger oss tillbaka och sitter till 07 jag grattar tjejen till tolvslaget för tidsskillnaden och somnar in skönt.
"Jag är groggy, jag drömmer, jag har ont i magen, det är drömstadiet. Det känns som att jag spyr och är illamående, vart är jag, vad händer? Jag drömmer om mer kräkningar, det snurrar, jag slumrar, tappar luft, täppt i näsan, jag nyser, snyter, jag kräks, vart är jag? Jag börjar vakna till, jag kräks, JAG KRÄKS VID MIN SÄNG! på fönstret, det rinner ner längst väggen, på golvet, jag orkar inte, jag somnar om, det är en dröm! Kramper igen, panik, jag nyser, tio gånger, jag måste bajsa, ingen kraft, jag kräks på fönstret rinnandes längs väggen ner på golvet. Jag tar mig upp, maniska kräkreflexer, vad har hänt? Vad har jag gjort, detta är inte alkohol! Ut ur rummet, toaletten, diarré, kraftlös, spyr igen, vill till sängs, somnar om och det upprepas. Det upprepas i många timmar, en cykel av krampaktiga kräkningar tills allt var slut och man kom in i fas två och tre där även blod kom! Jag har väckt folk i rummet jag delar med, pinsamt! Ingen verkade bry sig på morgonen i tron om att jag blivit för full och skämt ut mig, men det var ju skaldjuren, de där förbannade skaldjuren på stranden som nu dömt mig! Jag har en pöl under min säng, fläckar på min säng, fönstret, jag orkar inte, jag somnar om. Jag fortsätter så många timmar fram tills någon kommer in, jag ber om vatten men ingen bryr sig eller förstår. Kl 18 är jag äntligen redo, uppe för att gå och känner hunger, snackar med folk nere och förklarar vad som hänt, ingen reagerar, allt latent."
Vi äter sista måltiden på ett svenskt ställe med variation och bra kvalité på maten, inga lokala måltider nu! Det blev få vakna timmar den 1 januari, men jag insjuknade och frisknade till på samma dygn tack vare Dimor, diarrétabletter som aldrig svikit! Jag fick en bättre sömn nu och kunde tidigt på morgonen därpå, bege till en annan destination Gili eller Ubud, det får ni se då!
"Ett gott nytt år till er! och hårt nytt blev det för mig, men hoppas ingen annans startade med att sjuka sig!"
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar